Historia

Handelskammarens historia börjar 1599 i Marseille. Då bildades en organisation som skulle skydda den franska handeln från pirater i Medelhavet. 100 år senare var Handelskammaren väletablerad i stora delar av Europa. I mitten av 1800-talet påbörjade man i Sverige en diskussion som pågick i 50 år. Skulle vi göra som Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien som hade obligatoriskt medlemskap för sina företag, eller som Storbritannien och Portugal, där medlemskapet var frivilligt?

1916 kom en kunglig kungörelse om att Handelskamrarna skulle auktoriseras av regeringen, som beslutade vilket geografiskt område som skulle vara respektive kammares region.
Under kalla kriget sköttes hanteringen av datorer och känslig information i NATO:s medlemsländer av myndigheter, men eftersom Sverige inte var medlem hamnade ansvaret hos Handelskammaren. Som betrodd tredje part stämplade vi och godkände alla handelsdokument som hade med datainformation att göra.

1990 blev kungörelsen till en lag som reglerar Handelskammarens myndighetsutövning när det gäller handelsdokument och hur den ska vara organiserad. Bandet mellan Handelskammaren och svenska staten blev tydligare och Handelskammaren är en organisation med regeringens tydliga uppdrag att företräda det lokala näringslivet. Så sent som på 1970-talet sköttes många av kamrarna av exempelvis en advokat som fått regeringens och Länsstyrelsens uppdrag att driva lokala näringslivsfrågor. Idag är alla svenska handelskamrar självständiga föreningar som driver sin verksamhet genom aktiebolag med vd.

Vår anrika handelskammare

1904 bildades Norrbottens Handelskammare och 1916 ombildades den att omfatta även Västerbotten.
I början av 1970-talet fungerade den så att företag i Västerbotten som behövde hjälp med ursprungsstämplar fick skicka ansökningarna till Luleå och få dem tillbaka likaså med post. Detta upplevdes naturligtvis som ett hinder bland företagen i Skellefteå, där bl a Alimak, Boliden och dåvarande Foco m fl hade ganska mycket affärer med utomnordiska länder.
Handelskammaren i Luleå bemannades då endast ett fåtal dagar i veckan och då bara 2-3 timmar per dag av en tulltjänsteman som hade dubbla anställningar. Någon näringspolitisk verksamhet att tala om bedrevs inte, utan det skedde genom Stockholms Handelskammare.
I början av år 1973 inledde vd:n vid Expolaris, Industriell Servicecentral i Skellefteå, ek för Lennart Wassner med förflutet hos Foco, diskussioner med ordföranden i föreningen, körsnären Anders Lindgren, tjänstemän vid Alimak och affärsmannen Curt Thylin m fl om önskemålen att bilda en handelskammareförening för Västerbottens län med säte i Skellefteå där de flesta industriföretagen fanns.

Efter diskussioner också med ledare för större och mindre exportföretag, som då var medlemmar i Expolaris beslöts gå vidare med idén och kontakter togs med Stockholms Handelskammare och Kommerskollegium för diskussioner och sedan också auktorisation som handelskammare. Västerbottens Handelskammare auktoriserades av Kungl Maj:t den 14 december 1973. Den 14 februari 1974 hölls det första årsmötet i Umeå och en styrelse (handelskammare) utsågs med direktör Sigvard Ando, Bolidens Gruv AB, som ordförande och därefter kunde verksamheten starta.